HELSINGBORGS KREMATORIUM

Helsingborgs Krematorium—eller Hälsingborgs eldbegängelseanläggning som det också heter— ritades av arkitekten Ragnar Östberg i början av 1900-talet. Anläggningen kom till som svar på regionens expansion, och därmed också dess brist på gravplatser.

Dessa foton togs den 12 April, 2010. © Riten/Conny Hedman

NÅGRA MOODBOARDS



Klicka på bilden för att förstora

TIBETANSK FÅGELBEGRAVNING

Langmusi i Gansuprovinsen, Tibet, är en av de få ställen i världen där man fortfarande ibland enligt gammal buddhistisk-tibetansk tradition låter sina döda ätas upp av fåglar, en process kallad för jhator.
Tibetanska buddhister ser inget värde i kroppen när själen väl lämnat den, en avliden är ett skal. Man vill ge tillbaka till naturen och till djuren som man närt sig på under sin livstid. Den avlidne bärs därför upp till ett berg där han/hon styckas för att sedan lämnas till elementen och de enorma gamar som bor i området.

På grund av områdets geografiska förutsättningar så har det i princip varit omöjligt att gräva gravar då berggrunden bara ligger några decimeter ner. Platsen ligger även ovanför trädgränsen, så att kremera med dyrbar ved är oftast inte ett alternativ. Det här är/var helt enkelt en av de enklaste sätten för att bli av med en kropp. Förutom de rent praktiska aspekterna anses det här också vara en generös och förbarmande gest från både den avlidna och de anhöriga då man ger föda till andra levande varelser.

Vackert och okonstlat i sitt makabra sätt.

PAUL RAND 1914—1996

En av 1900-talets största formgivare, Paul Rand, var trogen modernismen in till döden, och förbi. På Beth El Cemetery i Connecticut finns därför denna hissnande vackra gravsten, formgiven av schweizaren Fred Troller.

LEONOR SCHERRER & BEGRAVNINGSKLÄDER

“Death has become banal,” proclaims Leonor Scherrer, the daughter of the French couturier Jean-Louis Scherrer and the mind behind one of the ghastliest start-ups since the Grim Reaper: Leonor Funeral Couture. Scherrer is building a fashion line to outfit the bereaved that harks back to a time when “a widow’s mourning dress was closely observed,” as in Goya’s painting of the Duchess of Alba. Her line even comes complete with its own fragrance, Maximilia, named after Maximilian Kolbe, the Polish friar who took the place of a condemned man at Auschwitz. Scherrer’s lavish youth is a roman à clef waiting to happen: Catholic school, a caretaker named Guigui, her father’s boutique on the Avenue Montaigne, which, she notes, was once called “L’Allée des Veuves” or “Widows’ Way.” Lately, she’s been dabbling in music, and one of the tracks off her forthcoming album is a cover of Schubert’s “Death and The Maiden.” Givenchy’s Riccardo Tisci digs the six-feet-under-obsessed Scherrer, featuring her in a recent ad campaign. “I’m completely in love with her,” he told Women’s Wear Daily. “For me, she represents France in all senses: the elegance, the aristocracy” — and, évidemment — “the darkness.”

Hämtat från New York Times/T-Magazine 2 April 2010

FOTOGRAFI BLAND IKONER

I dagens Dagens Nyheter kan man bland dödsannonserna hitta ett svartvitt fotografi på en vacker och leende man som poserar bredvid sin motorcykel. Fotografiet ser ut att vara taget då den avlidne fortfarande var ung. Sammanhanget gör det hela rörande och levande. Än om vi idag ser många olika varianter på ikoner i tidningarnas dödsannonserna (t.ex. blommor, katter, klubbemblem etc.) så är fortfarande fotografiet något mycket ovanligt. Lite längre fram i projektet kommer jag att intervjua just DN om detta ämne. Varför det används så få fotografier och hur användandet av ikoner förändrats dom senaste åren, bland annat.

Fotnot: Dagens Nyheter var förövrigt den första tidningen i Sverige som godkände dödsannonser utan kors.

PETER SAVILLE

-Which piece of music would you like played at your funeral?
-On Some Faraway Beach, by Brian Eno. Or perhaps just the theme from Moonraker.