GHOST BIKES

En intressant företeelse i vår samtid när det kommer till döden och det förgängliga är de osanktionerade och spontana monument vi reser över våra döda. Blommor, graffiti & fotografier. Eller ghost bikes. Jag fick en kort intervju med min vän och kollega Emanuel Batali, grafisk formgivare och cykelentusiast angående just dessa.

Vad är en Ghost bike och när/var uppstod fenomenet?
En Ghostbike är en helt vitmålad cykel som reses som ett minnesmonument över en cyklists bortgång i trafiken. Brukar resas och låsas fast i närheten av olyckan. Denna tradition utövas mest av cykelbud och personer som har en djupare relation till cyklandet. Som mycket annat uppstod även detta "fenomen" i staterna, där även bl.a. cykelbudskulturen är djupt rotad.

Hur bemöts dessa monument av allmänheten?
Ghostbikes får ett fint bemötande och respekteras av både medmänniskor och stat, så länge de inte står olämpligt brukar de få stå kvar under en längre period. Många gånger lägger anhöriga blommor och tänder ljus vid platsen vilket upplyser folk om att det rör sig om ett hedrande av en persons liv. Detta bidrar säkert till att passerande respekterar ceremonin.

Utövas det här alls i Sverige?
Osäker på hela landet men i Stockholm har det förekommit vid något enstaka tillfälle. Här är det, som tur är, inte många cyklister som avlider i trafiken. Och jag kan inte minnas när något cykelbud var med om en dödlig olycka senast, ta i trä... och använd hjälm! Många som har cyklandet som "livsstil" undviker att bygga ihop eller köpa en allt för vit cykel av den enkla anledning att den kan påminna om en Ghostbike.

TOO FAST TO LIVE, TOO YOUNG TO DIE

Malcolm Robert Andrew Mclaren 1946—2010

Fotografierna tagna från purple-diary.com

HUNTER S. THOMPSON

'It explodes and then the ashes drift down all over here. That's it. That's my funeral'

JOHANNES NOORD

Jag hade förmånen att umgås med den här unge herren i helgen. Den hårdaste pastorsadjunkten i Luleå stift. Jag kommer lägga upp delar av vårt samtal här på bloggen längre fram.

SORGESLÖJAN

Bilderna till vänster på Lily Donaldson är tagna ur majnumret av Vogue Paris och bilderna till höger på Iris Strubegger är tagna ur vårnumret av The Room

KARIN KJELLSTRÖM KOLLÉN,
Systemadministratör på Dagens Nyheter

—Hur har ikonerna som används i dödsannonser förändrats? Går det att urskilja några rådande trender?
De har blivit personligare, tyckte den avlidne om katter så vill ofta de anhöriga att det skall vara en katt i annonsen. För 30 år sedan var det endast ett kors eller ros att välja på och ännu längre tillbaks var det endast kors eller ingen symbol alls.

—Varför använder man sig inte av fotografier i någon större utsträckning?
Fotografier är vanligare utomlands, det är inte särskilt länge sedan de började förekomma i Sverige. Först förekom de endast hos dem som hade invandrarbakgrund.

—Finns det ett regelverk för dödsannonser i Sverige?
Det finns ett regelverk som är framtaget för länge sedan i samråd med begravningsbyråerna. Reglerna togs fram för att det fanns önskemål om att annonserna skulle ge ett enhetligt och värdigt intryck och för att tydligt markera de sörjandes släktskap med den avlidne.

—Är det vanligt att tidningar sätter egna etiska riktlinjer?
Varje tidning bestämmer själva.

—Får en dödsannons utformas hur som helst? Kan man t.ex. byta typsnitt, placering och färg om man så vill?
Nej det är klart bestämt hur en annons skall skrivas, hur den skall se ut och var de placeras, med andra ord, inget byte av typsnitt, och placering.

—Hur tror du att annonserna kommer att se ut i framtiden? Kommer webben bli en arena för dödsannonser?
Jag tror inte att utseende kommer att förändras så mycket under en överskådlig framtid, det traditionella kommer nog att råda. Webben används redan idag hos begravningsbyråer och hos en del tidningar och det kommer nog inte att minska.